top of page
  • Skribentens bildSanna Wallma

Livskraftig population - bara uppfödarens ansvar?

När en ras är liten till antalet individer anser jag att det är lite viktigare att se till att det finns en livskraftig population, och just inavel är ofta boven i dramat. En tradition som verkar ha följt med från SKKs uppmaningar från 1800-talet då man ville få fram stamhundar. Linjeavel har varit ett vedertaget sätt att nå framgång, som å ena sidan ger dem positiva fördelarna med exteriör likhet, men även ökar risken för defekter.


Vi börjar med att reda ut några begrepp

Inavel (eller ett finare ord som ofta används är linjeavel) är när man parar individer som är mer släkt än populationen i genomsnitt med varandra och avkomman får då en högre inavelsgrad än hos medelhunden i populationen.

Utavel, en parning som resulterar i en avkomma som är mindre besläktad än genomsnittet.


Hunden har 78 parvisa kromosomer, detta innebär att det finns två gener för varje egenskap, en från moderns sida och en från faderns. Vid inavel finns det risk att avkomman får samma genvariant av bägge sina föräldradjur, alltså homozygoter. När man som uppfödare bedriver linjeavel är syftet att dubblera dem positiva genvarianternas frekvens för att vara trygg med att bevara de egenskap man önskar i sin avel. Dock innebär detta att man även dubblerar gener som inte är önskvärda, alla hundar bär på defektgener. Så länge en hund endast är bärare av en defektgen så finns det oftast möjlighet för den normala anlaget att rätta till effekterna av det defekta anlaget. Inaveln ökar alltså riskerna att avkomman får homozygoter av defektgener och insjuknar i ex. Schipperkens fall i MPS3B. Så klart finns det risk att hunden insjuknar även vid utavel men chanserna är bra mycket mindre.


Vanliga biverkning av inavel/linjeavel är inavelsdepression där symptomen är minskad fruktsamhet, minskad kullstorlek, minskad kroppsstorlek, försämrad tillväxt och livskraft och inte minst nedsatt immunförsvar.


Ett riktmärke som genetiker ofta nämner är att inavelgraden inte ska överstiga 2,5 % på fem generationer. Vill man bidra till en lägre takt av inavelsgradensökning bör man helt enkelt göra kombinationer som är lägre än genomsnittet för rasen, för Schipperkes del är inavelgraden 2,2 % (2021) med en uppåtgående trend från och med 2014. Om inavelsgraden understiger 2,5 % kan man bedöma att förlusten av den genetiska variationen är långsam och därmed är skadeverkningarna hanterbara.


Däremot ska man som uppfödare ha i åtanke att det kan ta flera generationer innan man upptäcker effekterna av ett recessivt defektanlag som sprids i populationen, inte sällan är den en enstaka hanhund som använts flitigt i avel under en tid som burit på genen. Vid ett senare tillfälle på grund av slumpen och inavel när besläktade hundar med samma hanhund i släktträdet paras kan de få avkommor med dubbla uppsättningar defektgener som gör individen sjuk. Som uppfödare har man ett ansvar att se på populationen i stort och kanske kolla mindre på sina egna resultat och framgångar.


För att inte riskera att hamna i ett läge där det saknas genetisk variation är det viktigt att vi uppfödare undviker att överanvända enskilda djur och arbetar med att få in så många individer som möjligt i aveln, allt fler söker avelsmaterial utomlands vilket kan vara ett bra sätt att utöka den genetiska variationen i Sverige. Observera, det finns aldrig anledning nog att använda sjuka djur i avel, oavsett otillräcklig genetiska variation ska olämpliga hundar aldrig användas.


Har valpköparen något ansvar? Absolut, så länge det finns en marknad för valpar som uppkommit med oseriös eller omedveten avel så kommer det finnas oseriösa uppfödare. Som valpköpare väljer du vem du köper hund av.

bottom of page